Jag har fotograferat på gatan sedan 1970. Allt började med en Konica Autoreflex T2 och ett 35mm-objektiv samt kameran givetvis laddad med Tri-X. Mitt fotograferande började egentligen som en ”modenyck”, alla mina kompisar skaffade sig moderna japanska spegelreflexkameror, dom var högsta mode och hade precis erövrat marknaden. Alla skulle ha en och jag var givetvis inte sen att hänga på. När vi träffades på stan så fotograferade vi varandra. Mina kompisar tröttnade efter hand på att bära sina kameror och fotografera sina vänner, men jag började intuitivt rikta kameran mot andra objekt på stan. Jag blev gatufotograf utan att veta om att det var en av de äldst genrerna inom fotografi.
1975 träffade jag en fotograf som visade mig fotoböcker av många av de klassiska fotograferna som André Kertész, Henri Cartier-Bresson, Brassaï, Eugène Atget, m.fl. Det var en upplevelse som för alltid förändrade min syn på fotografi i allmänhet och gatufotografi i synnerhet.
Det fanns en tid under mina första år med kamera som jag funderade på att bli fotograf, men jag kom på andra tankar och efter en universitetsutbildning ägnade jag 30 år av livet åt konsultverksamhet inom management och ITprojektledning. Kameran var givetvis med mig genom livet som konsult, men det fanns aldrig tid till någon fördjupning, det handlade mer om att stjäla timmar från en vardag fylld av arbete och förpliktelser. 2006 avslutade jag mitt yrkesliv för att ägna mig åt det jag tycker är roligast av allt, fotografering.
När jag bestämde mig för att sluta jobba och på allvar försöka utveckla mig som fotograf så var gatufotografi mitt givna och enda val. Det är det roligaste jag vet, jag tar mig inte därifrån! Jag lämnar i princip aldrig hemmet utan en kamera runt halsen. Skulle jag gå ut utan kamera, då vet jag att de mest spännande saker kommer att hända, saker jag hade önskat fotografera. 2012 startade jag Gatufotogruppen och jag är ansvarig för verksamheten.
I have photographed in the street since 1970. Everything started with a Konica Autoreflex T2 and a 35mm lens, and the camera of course loaded with Tri-X. My photography really began as a ”fashion”, all my friends acquired modern Japanese SLR cameras, they were the tallest fashion and had just conquered the market. Everyone wanted to have one and of course I was not late to hang on. When we met in town we photographed each other. My friends got tired of carrying their cameras and photograph their friends, but I started intuitively targeting the camera to other items in town. I became a street photographer without knowing that it was one of the oldest genres in photography.
In 1975, I met a photographer who showed me photo books by many of the classical photographers such as André Kertész, Henri Cartier-Bresson, Brassaï, Eugène Atget, and others. It was an experience that forever changed my view of photography in general and street photography in particular.
There was a time during my first years with a camera when I was thinking about becoming a proffesional photographer, but I got more confident ideas and after a university education I spent 30 years with consulting in IT, project leadership and management. The camera was, of course, with me through life as a consultant, but there was never time for any serious efforts, it was more about stealing hours from everyday work and commitments. In 2006, I ended my professional life to take care of what I think is the most fun of everything, photography.
When I decided to stop working and seriously try to develop myself as a photographer, street photography was my given and only choice. It’s the funniest thing I know, I can not stop doing it! I basically never leave home without a camera around my neck. Should I go without a camera, then I know that the most exciting things will happen, things I wanted to photograph. In 2012 I started Gatufotogruppen, the Street Photography Group.
