Vår fotokompis i Gatufotogruppen och grundare av WalkingTheStreets, Sven-Olof Rönnskog har avlidit.

Hans hustru Ulla skriver:
“Trots alla läkarinsatser var det sjukdomen som segrade. Han kämpade emot, ville inte lämna världen. Han såg bland annat fram emot att delta i klubbens verksamhet i höst.”

Vi deltar alla i hennes sorg.

WalkingTheStreets är ett antal fotografer med inriktning på urbant fotografi som samverkat sedan 2011.  Som konsekvens av Sven-Olofs frånfälle går WalkingTheStreets upp i Gatufotogruppen. Konkret kommer det att innebära att Gatufotogruppens strikta inriktning på gatufoto kommer att breddas till en lite vidare tolkning av urban fotografi. 

Runriket ligger i Täby och Vallentuna och är världens runstens-tätaste bygd. Riket består av nio platser runt Vallentunasjön där det finns exempel på olika typer av runristningar från vikingatiden. Runrikets dag äger rum varje år i maj och värdskapet växlar mellan Täby och Vallentuna.

”Det Odödliga Regemente” är en internationell offentlig aktion som äger rum i Ryssland och andra f.d. Sovjetrepubliker , samt ytterligare länder under ”Segerdagen” 9 maj till minnet av segern i Fosterlandskriget mot nazisterna.

Enligt historiska fakta samlades tolv män från Tyskland, Frankrike, England, USA och Sovjet i ett litet hus i franska Reims natten mot den 7 maj 1945. Där undertecknades Tysklands ovillkorliga kapitulation.

Stalin han deklarerade att kapitulationen bara var preliminär och den riktiga undertecknades i det sovjetiska högkvarteret i Berlin den 8 maj. Det är också den officiella fredsdagen i väst.

Eftersom kapitulationen i Berlin var sen så hann klockan passera tolvslaget i Moskva och bli till den 9 maj.

Aktionen har fyllt 10 år i år. Barn, barnbarn och barnbarnbarn till deltagarna i kriget går ut på gatorna med foton på sina hjältar.

Civilaktionen ”Det Odödliga Regementet” hölls i Stockholm för fjärde gången i rad. Den arrangerades av Ryska riksförbundet och Svensk-ryska vänskapsforumet.

Aktionen avslutades med konserten.

En påskweekend i Krakow med besök i Auschwitz, Krakow visade sig vara en mycket trevlig liten stad att promenera i. Tyvärr ingen vårvärme som vi hoppats på. Auschwitz är en mörk skrämmande historia som vi inte får glömma…

Jag är en värdelös spågubbe och en usel meteorolog. Jag har påstått att Stockholm brukar ha fem vintrar och i ett annat sammanhang sa jag att den här vintern skulle bli en riktig Fimbulvinter. Jag tog mig ner till stan för att kontrollera riktigheten av mina förutsägelser. Jag tog med mig min lilla Fuji X-E3 med 50mm/2.0. Kamerahuset är visserligen inte vädertätat, men jag tänkte att det är ju ändå vinter. Eller?

Det var en blöt januari som mötte mig. Folk hukade under sina paraplyer och kryssade med blöta skor mellan vattenpölarna. Här fanns inga glada miner.

Det enda som gav lite ljus och värme vara dom lysande reklamskärmarna.

Alla stretade på i det sura vädret, några förmodligen för att dom var tvingade.

Det finns inte mycket att tillägga, förutom att det var skönt att komma hem. Här följer ändå några bilder från denna blöta förmiddag.

Jag brukar säga att Stockholm är en stad som har fem vintrar varje säsong. Snön kommer för att smälta bort fem gånger och eftersom temperaturen den mesta tiden vandrar runt nollstrecket så blir det blött och smutsigt mest hela tiden.

Den 20 – 21 november kom första snöfallet för säsongen. Visst, det har varit lite vitt på marken några dagar tidigare, men den det här dygnet kom det drygt en decimeter. I början var temperaturen på minussidan, snön var pudermjuk och fin, men det dröjde inte länge förrän den gick upp på plus. Två dygn senare regnade allt bort och första vintern var över.

Jag tog en tur in på stan för att känna på vinterstockholm. På kameran satt 50mm (75mm ff) fast optik, både som begränsning och möjlighet.

Jag klev ut från T-banan vid Skanstull. Det snöade fortfarande. Trafiken på Ringvägen och Götgatan var som vanligt tät, vid övergångsstället stötte jag på den första modiga cyklisten. Gångtrafikanterna halkade runt på oskottade och osandade trottoarer.

Lite längre upp vid Björns Trädgård sopades korvkiosken med en fönsterskrapa samtidigt som ett gäng killar från den näraliggande skolan hade säsongens första snöbollskrig.

Götgatan var fullkomligt livsfarlig både för cyklister och fotgängare.

Min promenad fortsatte förbi Slussen, genom Gamla Stan, upp till Kungsgatan via Drottninggatan, sedan Sveavägen upp till Rådmansgatans T-banestation. Där tog jag tåget hem. I nedanstående bildspel har jag lagt några av de bilder jag fotograferade utefter min gångväg.

Exposition and parade of military equipment of times of The Great Patriotic War in honor of the end of the Battle for Leningrad on August 9, 1944.

It was the longest battle in the history of The Great Patriotic War. The heroic defence of the city lasted for 1126 days.

About 1 442 000 civilians died in the besieged Leningrad. 577 960 permanent losses were sustained in the battle for Leningrad.

Leningrad was granted the tittle of Hero City.

Prideveckan är ett årligt återkommande inslag i Stockholmsbilden. Den anordnas sedan 20 år tillbaks och varje år avslutas veckan med en parad genom Stockholm.

Jag bestämde mig för att bli åskådare till paraden i år, en åskådare med kamera. Jag har några tidigare år fotograferat Prideparaden, då med fokus på åskådarna, men i år bestämde jag mig för att fokusera på deltagarna i paraden.

Som jag uppfattar saken så består paraden av till huvudsak tre typer av deltagare:

• Politiker som vill vara politiskt korrekta och kanske också försöka få lite fördelar av att vara på plats.
• Företag som vill stödja HBTQ-rörelsen eller som har tydliga marknadsföringsavsikter.
• Människor som stödjer Pride och HTBQ -rörelsen. Den här gruppen paraderar i allt från sina gångkläder till teaterkostymer eller mer eller mindre avklädda.

Min uppfattning är att det i år var ett större kommersiellt inslag än tidigare år. Det är kanske inte korrekt, men jag fick i alla fall den uppfattningen. Många företag vill säkert vara med för att visa respekt och förståelse för HBTQ -frågorna, men där fanns även företag som nog hade Prideparaden som ett moment i sin marknadsföringsstrategi. Man försökte till och med sälja färdig gräsmatta med bara bröst.

Utrustning

Eftersom jag saknade ackreditering till paraden så visste jag att jag skulle hamna utanför repet, tillsammans med alla andra åskådare. Eftersom jag visste förutsättningarna så fick jag också anpassa mitt utrustningsval därefter. Jag visste att jag skulle möta en stor grupp dansande, springande, hoppande människor, folk i ständig rörelse. Ibland på avstånd men lika gärna alldeles framför kameran. En fast brännvidd kändes därför helt uteslutet, jag skulle satsa på mångsidighet och valde därför min Fuji-zoom med största zoomomfång till min Fuji X-T2. Jag vet att det här inte blev den lättaste utrustningen, men det blev en kamerakombination som gav mig stor flexibilitet. Inga objektiv att byta, inget att fumla med, bara en kamera och ett objektiv att fotografera med.

Objektivet jag valde var 18-135 -zoomen. Det är ett objektiv som inte blivit alltför väl mottaget bland testare och sk experter, men jag fotograferar inte tegelväggar eller arkitektur i någon större omfattning, så för mina användningsområden är det här en bra optik. Under mina senare år med Canon köpte jag en sk super-zoom från en tredjepartsleverantör, men den zoomen hade tydliga optiska problem. Jämfört med den zoomen är Fuji-optiken helt suverän. Man får också hålla i minnet att Fujis sk super-zoom är tämligen moderat i omfånget. Många som bygger super-zoomar sträcker ut brännviddsomfånget betydligt längre, givetvis med ökande optiska problem.

Generellt sett, när det kommer till utrustning, så har jag aldrig trott mycket på att utrustningen är den viktigaste faktorn för att komma hem med bra bilder. Jag har genom åren sett så många bra bilder som berört mig djupt fotograferade med enkel och gammal utrustning, samtidigt som jag sett mängder med tekniskt fulländade bilder som inte berört mig alls.

När jag stegvis flyttade från Canon till Fuji så måste jag medge att jag var väldigt förtjust i retrodesignen och Fujis jpeg-filer, men huvudorsaken till att jag bytte system var för att jag ville komma ner i vikt. Som gatufotograf upplevde jag att min Canonutrustning blev alldeles för tung, och allt tyngre ju äldre jag blev. Av samma skäl har jag bytt ut tidiga Fujiobjektiv med hög ljusstyrka mot modernare objektiv med ljusstyrka 2.0. Jag tror på att man ska resa med lätt utrustning, ha möjlighet att vara ute länge och komma hem med många bilder. Hellre det än att bära omkring på ett stort kamerahus och ett objektiv med ljusstyrka 1,2.

Inställningar

Autofokus på en spegellös Fuji är inte till fullo i paritet med de bästa spegelhusen från Nikon och Canon. Men Fuji jobbar hårt på att förbättra prestanda och på X-T2 kan man välja olika autofokusinställningar beroende på vad man ska fotografera.

För Prideparaden valde jag AF-inställning Zone och AF-C Custominställning nr 5. Dessutom satte jag kameran i ”boost” -läge. Jag vet att alla som inte har Fuji inte förstår det här, men resten av texten är generell. Slutartiden menade jag att sätta tid 1/500 -del för jag ville frysa händelserna, men jag fumlade lite så det blev 1/640. Gick lika bra det. För att isolera det jag fotograferade mot bakgrunden så fotograferade jag uteslutande med full bländaröppning. Exponeringen justerade jag genom att justera ISO-inställningen.

Intuitiv

Som gatufotograf arbetar jag helt intuitivt. Jag planerar aldrig, jag bara fotograferar. Jag bestämde mig för att göra på samma vis. När de c:a 170 paradgrupperna passerade tömde jag två kamerabatterier, fick en kamera som blev varm men inte het och 1095 exponeringar på minneskortet.

Exponeringsstrategin fungerade, jag hade inga exponeringsfel och heller inga extrema ISO så brusnivåerna var heller inget problem. Efterbearbetningen gjorde jag i Lightroom. Där kunde jag konstatera att c:a 2% av bilderna hade fokusfel, c:a 8% av bilderna var bilder jag gillade och resten hamnade på en glidande skala från ”kanske bra” till ”absolut kasta”.

Visst släpade jag hem en mängd skräpbilder på minneskortet, men också ett antal bra bilder. Jag är övertygad om att jag hade missat en hel del av de bra bilderna om jag från början hade valt en mer värderande arbetsmetod. Jag hade helt enkelt blivit för långsam och tveksam då.

Bilder

Paraden inleds alltid med ”Dykes on bikes”, ett antal tjejer på stora motorcyklar.

I nedanstående album finns ett antal bilder från paraden. Hör av Dig om Du känner igen Dig själv och vill ha en bild.